Fildelning är ingen ny företeelse. Visserligen har fenomenet exploderat på senare år, i alla fall sett till mängden rapportering i media och det ständigt växande användarantalet – men själva fildelningen har funnits lika länge som det funnits datorer i privat ägo.

I och med de första persondatorerna kom också en våg av mjukvara; helt enkelt program som kunde köpas och installeras. Dessa program levererades i en mängd olika format – detta var ju innan disketter och senare cd-rom blev vedertagna standarder. De olika datorplattformarna på marknaden hade alla sitt egna format: kassettband, 5,25-tumsdisketter eller olika typer av cartridges (ett slags instickskort). De första filbytarnätverken var fysiska, sociala nätverk: helt enkelt kompisar som bytte spel och program med varandra.

Filbyte via telefon
Nästa steg kom i samband med modemen: nu kunde man plötsligt byta program med folk man inte kände, på distans dessutom! Internet var ännu inte lanserat, men runt om i världen bubblade det fram BBS:er som svampar ur jorden. BBS står för Bulletin Board System, och bestod av en eller flera ihopkopplade datorer med en modemlina som gjorde att användarna kunde koppla upp sig mot BBS:en. Antalet BBS:er var stort, och det fanns inriktningar för alla smaker: allt från illegala program och drogrecept till pratforum för amiganördar.

Konceptet med uppringda BBS:er hade dock två stora flaskhalsar: Eftersom användarna ringde upp BBS:en på en vanlig telefonlinje blev det dels dyrt att ringa BBS:er utomlands (och sedan tanka hem en fil i ett par timmar), dels var det maximala antalet samtidigt uppkopplade användare begränsat till antalet inkommande linjer. Vissa BBS:er kunde ta emot två-tre samtidigt, andra kanske ett trettiotal. Lite skillnad mot dagens forum där tusentals användare postar inlägg samtidigt.

Fildelningen exploderar
I och med internet exploderade fildelningen. Föga förvånande. Dels hade antalet datoranvändare hunnit öka lavinartat; nu var det inte längre bara högstadiekillar med en Commodore 64 på pojkrummet som visste vad ett modem var. Dels rasade kostnaden för uppkoppling, internet nåddes av de flesta fortfarande via en uppringd uppkoppling, men man ringde en modempool till lokaltaxa och hade sedan tillgång till hela världen. Dessutom hade även en del nya standarder hunnit göra intåg, bland annat ftp-arkiven och något senare mp3, som snabbt blev en vedertagen standard för musik.

Slutligen, sist men inte minst: Lagstiftningen hade inte hängt med. Myndigheterna hade som så ofta i datorhistorien noll koll på vad som försiggick på nätet, och man kunde i princip härja ostraffat online. Så länge man inte hackade in sig på ett amerikanskt militärt nätverk och försökte avfyra en missil mot Sovjet behövde man inte oroa sig för att åka dit. Några år senare hade svenska myndigheterna listat ut vad det där internätet gick ut på, men kom samtidigt fram till att musik omfattades av rätten till privatkopiering, alltså “för eget bruk”.

Kassettkopiering
Just detta skulle kunna diskuteras i en helt egen artikel, men bakgrunden var följande: När kassettbandet kom ojade sig skivbolagen över att kulturbranschen var slut. Ingen artist skulle längre kunna försörja sig på att göra musik, när det var så lätt att kopiera en vinylskiva till kassettband. Och sedan göra ännu en kopia till en kompis. Det lobbades och hotades och snyftades, och svaret blev den så kallade kassettersättningen – ett slags skatt som påfördes på priset på tomma inspelningsmedia.

Först kassettband och videoband och sedan även inspelningsbara cd- och dvd-skivor. För varje sålt band fick upphovsmännens organisationer en liten slant; pengar som var tänkta att kompensera för de uteblivna intäkter som privatkopieringen innebar.

Och eftersom användarna betalade ersättning borde det också vara lagligt att kopiera, eller hur? Det var det också, och flera politiker gjorde stolta uttalanden i media att de minsann var moderna och hittade sin musik på nätet, precis som den nya generationen väljare. Så vad hände? Idag är det ju olagligt, men kassettersättningen finns kvar? Det stämmer, och det är faktiskt fortfarande lagligt att kopiera för eget bruk. Men vi återkommer till det!

LATHUND: Globala fildelningens evolution

Fas 1: Usenet. Första globala filbytarnätverket, även kallat nyhetsgrupper på svenska. Filer laddas upp till speciella intressegrupper, och kan laddas hem av dem som vill.

Fas 2: Första generationens P2P.  Första generationens peer-to-peer-program byggde på en central server, det vill säga en struktur med en server i mitten som alla klientdatorer ansluter till. Hit hör till exempel Napster, Direct Connect och numera nedlagda Audiogalaxy. Strukturen gör sökningar blixtsnabba eftersom allt finns på samma ställe, men nätverket är sårbart: slå ut servern och ingen kan tanka hem någonting.

Fas 3: Andra generationens P2P. Andra generationens P2P bygger på en decentraliserad struktur, där avsikten var att eliminera den sårbarheten som just Napster hade. Resultatet blev Gnutella-nätverket (med programmet LimeWire i spetsen), och en struktur där alla ansluter till alla.

Problemet är bara att alla inte har snabba uppkopplingar, och användare med sega modem slöar ner nätverket för dem med bredband. Problemet löstes till viss del med FastTrack, som Kazaa använde sig av, där en del noder “var mer jämlika än andra” och helt enkelt tilldelades mer bandbredd och uppgifter.

Fas 4: Tredje generationens P2P - indirekt och anonymt. Det senaste i fildelningsväg är överföringsprotokoll som skyddar användarna. Här har vi nätverk som ANts P2P, RShare, Entropy och Freenet. Det görs med en rad olika tekniker: kryptering av filöverföringen, “vänner” som man litar på och överföringar som studsar vidare via flera separata användare.

Användare A kan tanka hem en fil från B, och sedan låta C tanka hem den – men C kan aldrig spåra B. Det experimenteras också med nätverk där varje användare upplåter en del av sin hårddisk åt krypterade filer; inte ens användaren själv kan alltså se vad som finns på den egna datorn. Detta ger ett rätt gott skydd mot att åka fast för piratnedladdning, men det är inte helt problemfritt.

Till exempel blir det svårare för myndigheter att spåra allvarliga brottslingar, som pedofilnätverk – och dessutom finns risken att man själv hjälper den typen av verksamhet genom att ovetande upplåta krypterat hårddiskutrymme.

Fas 5:
Fjärde generationens P2P: Strömmar. Generation fem är väldigt spännande rent tekniskt, och följer samma utveckling som vi sett i musikvärlden: från filer till strömmande media. I stället för att fultanka filer strömmas allt innehåll ständigt i så kallade “svärmar”. Strukturen påminner om BitTorrent, där alla laddar hem från varandra – men här laddas alltså ingenting ned, utan strömmas bara.

Tekniken är inte heller tänkt att användas till just nedladdning av skyddat material, utan som ett sätt att snabbt och billigt distribuera tv- och radioinnehåll. Det finns redan flera fungerande program, som Vuze, Peercast och Joost, men genombrottet har inte kommit riktigt än.


Läs övriga delar i vår fildelningsspecial.