Okej, du slipper blåskärmar, antivirusprogram och tonvis med uppdateringar i tid och otid. Du slipper oroa dig för att råka surfa till fel webbsida och bli virussmittad som tack, eller att ditt e-postprogram får krupp och skickar spam till alla dina vänner i adressboken. Din dator är snygg, dina program eleganta och det finns inte en pc-ägare på planeten som får samma känslomässiga band till sin dator som en (hyfsat) normal Macägare. Men det är ju gott om saker som vi Macägare också tvingas leva med.

Sega Office 2004

När jag skulle börja skriva den här artikeln på den senaste generationens Macbook Pro med en 2.2 gigahertz Intel Core 2 Duo och 2 gigabyte interminne, startade jag Microsoft Word. Just det, Microsoft Word som släpptes för fyra år sedan. Windowsanvändarna har ett modernt Office som visserligen är lika smidigt som en isbrytare på en dator med mindre än en gigabyte internminne, men min dator brukar i normala fall kunna köra i princip vad som helst utan att ens fläkten går igång. Men inte MS Word.


 Office 2004 suger rejält på en Intel-Mac? Trögt är bara förnamnet.

Faktum är att hela Office 2004 är en enda stor pinsamhet på en Intel-Mac. Kort sagt: det suger, och jag skrev klart artikeln i den senaste versionen av Pages istället. Hjälpen är i och för sig inte långt borta nu, bara ett halvår eller så kvar, men frågan är hur många av oss som vant sig vid OpenOffice.Org eller iWork och sedan inte vill byta tillbaka igen...

Internet – en kall plats

På många sätt kan man säga att Macen är som gjord för att användas för olika internetapplikatoner. Om det inte vore för ett litet faktum vid namn Internet Explorer 6. För tack vare Microsofts dominans på området har åtskilliga webbsajter inte byggts runt de standarder som trots allt i princip alla andra webbläsare lever efter utan snarare de buggar som Internet Explorer 6 innehåller. Det är inte ovanligt med webbutvecklare som tvingas bygga två stilmallar för sina webbsajter – en för Internet Explorer 6 och en för resten av världen.

Bra exempel på sajter som vi absolut inte gillar är den populära tv-kanalen Kanal5 som sänder webcasts för glatta livet men endast för de som har »rätt« operativsystem. Mac OS X tillhör inte den kategorin. När Bredbandsbolaget lanserad sin nya musiktjänst hade vi Macägare heller inget där att göra och andra »sköna« exempel är tidningen Datormagazins blogg där de tre officiella webbläsarna är Opera, Internet Explorer och Firefox. Inte ens Apples egna .Mac-tjänst verkar gilla oss Macanvändare ibland. Att synkronisera adressböcker och kalendrar mellan två olika Mac OS X-maskiner, som kör samma version av operativsystemet och iSync, tycks vara komplett omöjligt. Detta ska å andra sidan förbättras i Mac OS X 10.5, men det är så dags då det.


 Kolla på film från SF över Internet med Macen? Glöm bort det. Krypteringsskyddet DRM sätter käppar i hjulet för OS X. Kör Windows eller sätt på teven.

Det kanske mest markanta exemplet på där vi Macägare är förfördelade på internetområdet är där det handlar om att se på film och tv via Internet. Canal Plus och SF Anytime är bara ett par av allt fler leverantörer som nu erbjuder denna möjlighet men för oss som kör Mac är det minst sagt tunnsått med möjligheter att njuta av detta. Anledningen sägs vara att Mac OS X och de webbläsare som finns för operativsystemet inte stödjer de DRM funktioner som krävs för att filmutgivarna ska sova gott om natten. Kanske ska vi med Intel-Macar installera Windows XP med Boot Camp och på så sätt få vara med, eller så väntar vi på att Apple får ur tummen och erbjuder filmer via iTunes. Vilket år som helst nu...

Ingen stjärna i nätverket

Oavsett vad Apple säger så kunde nätverksstödet i Mac OS X vara bättre. Betydligt bättre. Administratörer av Windows-servrar gick i taket över alla dessa extra filer som Mac OS X-klienterna spred överallt på servrarna, filer som skräpade ner för alla som inte körde Mac OS X på sina datorer. Jämför man prestandan över nätverksprotokollet TCP/IP, som internet och i princip varenda lokalt nätverk bygger på, är det pinsamt tydligt att Windows XP springer i åttor runt Mac OSX. Prestandan ska enligt rykten bli bättre i Mac OS X 10.5

Sitter man i ett företagsnät och ska försöka få Mac OS X Server att samexistera med Windows Server 2003 och dess katalogtjänst, alltså en stor databas där användarnas rättigheter för filer, kataloger, skrivare, med mera samlats, så fungerar det i bästa fall hjälpligt. Visst, bättre än förr i tiden, men långt ifrån så bra som Apple gör gällande.

Säkerhetsmässigt är Mac OS X betydligt säkrare än Windows XP, mycket beroende på att Mac OS X bygger på Unix och att det än så länge inte tycks finnas något större intresse från mer ljusskygga element att börja skriva virus för Mac. Skulle din Mac komma i orätta händer är det bäst för dig att du har krypterat informationen på din hårddisk.

Administratörslösenordet nollstäler man på ett par minuter med en installations-CD för Mac OS X där man från installationsprogrammet kan sätta ett nytt lösenord för administratören. Och när man väl har det lösenordet är det tyvärr ingen hejd på vad man kan ställa till med på en Mac.

Användare av Mac OS X Server kan säkert lägga till en och annan ytterligare sak till vår lista här ovan. Några exempel som bara dyker upp så här på rak arm är den inbyggda e-postservern som fortfarande kräver handpåläggning för att kunna göra det som Microsoft Exchange Server kunna göra sedan Sundsvall brann.

Den inbyggda DNS-servern bör över huvudtaget inte administreras via något annat än terminalen, och vad det gäller skyddet mot spam och virus ha- de det varit trevligt om inte Apple gjort sitt yttersta för att de två tjänsterna inte ska fungera som de ska vid en nyinstallation. Med lite tur kommer Apple att byta ut den inbyggda FTP-servern mot något som faktiskt går att stå ut med prestandamässigt, men den som lever får se.

En titt i backspegeln

En sak som fortfarande är en plåga för Macanvändarna är kravet att vi måste köpa de grafikkort som Apple säger att vi får köpa. Vi kan inte likt pc-användarna gå ut till närmaste affär och köpa det grafikkort vi vill ha, till ett lägre pris. Inget större problem för oss som kör bärbara datorer men för de som kör stationärt är det ett fortsatt kännbart problem.

Detta är å andra sidan ett av de få exemplen på att Apple fortfarande vill vara lite egna. Om man blir lite nostalgisk kan man väl ändå säga att det var betydligt värre förr.

Integrationen mellan Mac och PC fungerar numera bättre än någonsin. De som använde de första skarpa versionerna av Mac OS X minns säkert att det då inte gick att ansluta till Windows-servrar. Går man ännu längre bakåt i tiden kunde man inte komma åt Windows-servrar såvida inte IT-avdelningen förbarmat sig och installerat fildelning för Macintosh-tjänsten eller om man förlitade sig på dyra tredjepartsprogram. Vill man hoppa ytterligare bakåt minns ni säkert de stora fula »donglar« som krävdes för att ens kunna ansluta en Mac till ett vanligt nätverk. Är man ändå inne på onödigt krångliga saker i Mac:ar minns åtminstone jag bökiga anslutningar för tangentbord, skärm och mus. Liknande varianter användes även av Sun Microsystems, HP, NeXT och Silicon Graphics och av de företag som fortfarande finns kvar har samtliga sedan länge gått över till usb.

HQX – ZIP: 0 – 5

IDE-hårddiskarnas intåg i Macdatorerna dröjde onödigt länge och bidrog till höga priser och dröjde gjorde också inbyggda usb-anslutningar. Först med den andra generationens Power Mac G3 (kärleksfullt kallad »blådåren«) började Apple på allvar få ordning på saker och ting och faktiskt stödja standarder som resten av världen tog för givet. En dag värd att minnas var den dagen då Mac-världen på allvar anammade ZIP-standarden för komprimering av data framför HQX (eller Macintosh BinHex Compressed Archive som den egentligen heter) som liksom många andra saker i Macvärlden stöddes av få och blev en belastning istället för en tillgång.

En av de stora akilleshälarna för Macen var operativsystemet och när Mac OS9 begravdes så var det Apples första riktiga steg mot att bli en modern och accepterad datorplattform igen.

Spelen då?

När det gäller spel så är det som de flesta vet ett ganska sorgligt läge för Macarna. Mycket få spel lanseras och även om det ser betydligt ljusare ut nu med Apples övergång till Intelprocessorer jämfört med under de mörkare åren med G4- och G5-processorerna så är vi fortfarande pinsamt efter. Lanseras det tio spel till Windows så kanske ett av dessa även porteras till Mac OS X.


 Nöjesmaskinen? Vill du spela de senaste, och coolaste, spelen är en Mac det sista du ska välja.

Vi kan ju dock trösta oss med att det inte längre är processorerna som är problemet, eller bökiga utvecklingsmiljöer som på den gamla Mac OS-tiden, utan helt enkelt att det är för många som vill vara med och äta av kakan. Det handlar om åtskilliga spelkonsoller, mobiltelefoner och givetvis också Windows-användarna som samtliga står för betydligt säkrare inkomster jämfört med de få kunderna som köper spel till sin Mac. Det hade kanske inte skadat om OpenGL-prestandan i Mac OS X var en aning bättre än i dagsläget men det är ännu en sak som ska bli markant bättre i Mac OS X 10.5.

Snorkiga Apple

Ja. Apple är faktiskt en stor anledning till att Macen suger. Om du köper en Mac från Apple Store och den går sönder får du bästa fall en kartong hembudad som ytterligare ett bud sedan hämtar datorn i och efter några dagar, eller veckor, kommer datorn tillbaka, hel och fin igen. Har du inte Apple Care kan du förbereda dig på åtskilliga telefonsamtal innan den ofta ganska arroganta supporten ens visar intresse av att hjälpa dig. När min pappa i vredesmod gav sin Dell en omgång kom en servicetekniker ut efter en dag och bytte det som behövde bytas och sen var det inte mer med det. Min pappa bor i ett litet hus 6 – 7 mil norr om Stockholm mitt ute i skogen men det var inga problem, Dell skickade en tekniker för det.


 AppleCare: För bra för att vara sant? Japp! Räkna med långsam service och snorkigt bemötande.

Återkommande problem med usel kvalitet är också en anledning till att Macar faktiskt kan suga något helt otroligt. Min gode vän Peter köpte sig en MacBook som började stänga av sig och uppföra sig allmänt suspekt ganska omgående. Datorn reparerades tre gånger och sen ledsnade Peter och ville ha en ny. Det tog ett år innan Apple gav med sig och Peter fick en ny dator till slut. Det finns åtskilliga fler historier att berätta om Apple och hur de behandlar sina kunder när något går fel, och tyvärr har vi nog inte sett det sista exemplet av detta.

Om man nu läst den här artkeln och känner sig lite nere. Lite deppig över att ens Mac kanske inte är så fantastisk trots allt, så är det bara att ställa sig frågan: vill jag köra Windows XP, Microsofts inbyggda (usla) fotoeditor, (usla) Windows Media Player och (katastrofala) Internet Explorer, eller vill jag köra Mac OS X, iPhoto. iTunes och Safari? För min del är svaret, trots allt, ganska enkelt.