I denna del av Macskolan kommer du att lära dig mer om hur du...

  • Installerar program
  • Avinstallerar program
  • Hanterar typsnitt
  • Hanterar PDF-filer
  • Surfar bättre med Safari

Om du känner att du behöver en snabbrepetition av de tidigare delarna hittar du dem här:
  1. Grunderna i MacOS X: Skrivbordet, Finder och Dockan
  2. Vad heter det i OS X?
  3. Fler grundfunktioner: Spotlight, Dashboard och Widgetar, papperskorgen och Exposé
  4. Inställningar i OS X

Redo? Då kör vi!


Även om Mac OS och Windows närmat sig varandra genom åren, har Macen alltid haft några punkter där den varit oslagbar. Programinstallation är en sådan punkt. Om man bortser från själva begreppet »programinstallation«, ett ord som knappast får det att vattnas i munnen på andra än riktiga datornördar. Där Windowsfolket behövt strula med krångliga installations- och avinstallationsprogram, har vi Macanvändare ofta haft fullt stöd för dra-och-släpp. Inte alltid – vi återkommer till det.

Så hur installerar man ett program enklast? Det beror lite på vad det är för typ av program, eller rättare sagt: vilken typ av installation programutvecklaren tänkt sig.

Dra-och-släpp
Den absolut enklaste installationstypen, och trevligt nog även den vanligaste. Du drar helt sonika över programmet, eller hela programmets mapp, till din hårddisk. Förslagsvis till Programmappen (det vill säga mappen Program i OS X), så att du har ordning på allt.
En sådan installation bygger på att programmet är relativt enkelt, och utformat på ett sådant sätt att allt som behövs för programmet ska fungera finns samlat på ett ställe - antingen inbakat i programfilen eller dess mapp.

Det finns en variant på denna installation, som till exempel Microsoft använder när man installerar Officepaketet. Den går ut på att man fortfarande bara drar över en programmapp, och när man sedan startar något av programmen för första gången ombeds man att stoppa in cd-skivan varpå programmet självt fullföljer installationen och plockar över nödvändiga filer till rätt ställen på hårddisken.

Installerare
Många program är beroende av att diverse hjälpfiler läggs in på olika ställen. I regel rör det sig om olika typer av systemtillägg för OS X som måste läggas på rätt plats i Systemmappen för att programmet ska ha tillgång till vissa funktioner. Apple har i OS X byggt in en speciell installerare för ändamålet. Fördelen med detta för en utvecklare är stor, då mycket av programmeringsjobbet redan är gjort. För dig som användare finns också fördelar, som att installationsprocessen alltid ser likadan ut, oavsett program.
Program som använder sig av denna installerare ser ut som små flyttkartonger. För att installera dubbelklickar du på paketet, vilket drar igång installationsprocessen.
Du får upp en ruta där du vanligtvis måste acceptera någon form av juridiskt dravel, väljer vad som ska installeras och var och sedan tar installeraren hand om resten. När allt är klart får du meddelande om detta och i vissa fall (beroende på program) uppmanas du även att starta om datorn. Den programmapp som installationen skapat är helt självständig, och du behöver alltså inte spara paketet längre.

Eget installationsprogram
Vissa programutvecklare tycker uppenbarligen inte att Apples enkla installerare duger, och bifogar egna installationsprogram, av varierande storlek, komplexitet och inte minst kvalitet.
Arbetsgången är dock i princip samma:
dubbelklicka på installationsprogrammet, välj lite inställningar i ett eller flera steg, klicka på installera. Ibland kan det vara ganska många steg, och det är inte utan att man undrar varför en del utvecklare föredrar det här sättet.



När du laddar hem ett program från nätet är det i regel komprimerat på olika sätt. Dels för att minska filstorleken och därmed nedladdningstiden, dels för att man på så sätt kan baka ihop flera filer till en och få en smidigare hantering i och med att det räcker med att tanka hem en enda fil. En av de vanligaste typerna är "Skivavbild" som heter Disk Image på engelska, och har därmed filändelsen .dmg.
 
När du öppnar en sådan fil monteras den på skrivbordet som vilken annan skiva som helst, och beter sig precis som en sådan också. Idén är god, då alla programfiler ligger i rätt ordning på sin virtuella skiva, men samtidigt kan det bli lite rörigt på skrivbordet. Du får nämligen två ikoner: Dels den dmg-fil du hämtat hem, dels den monterade skivan som programmet ligger på. Efter att ha fört över och installerat de du var ute efter kan du slänga båda i papperskorgen.

När filerna är packade
Komprimerade filer kan komma i olika format, men de överlägset vanligaste är .zip, .sit (eller .sitx) och .rar. Zip är standardformatet för komprimering i OS X, och hanteras direkt i operativsystemet. Dubbelklicka bara på filen så packas den upp. (Du kan för övrigt själv komprimera filer genom att markera ett par filer eller en mapp i Finder och välja Arkiv->Skapa arkiv.) För att packa upp sit- och sitx-filer behövs programmet Stuffit Expander. Du hämtar hem det gratis från www.stuffit.com. Rar-filer öppnas med ytterligare ett annat program, antingen klassikern UnRarX (www.unrarx.com) eller populära uppstickaren Unarchiver (tinyurl.com/hmsco).


Om du använt Windows känner du säkert till proceduren med avinstallation via kontrollpanelen, och manuella rensningar i registret när det strular. Att ta bort program på Macen är betydligt enklare.
Precis som vid installationen finns det ett antal vägar att gå, och egentligen skulle man kunna säga att det är samma vägar, fast baklänges. Du kan i de flesta fall helt enkelt dra det oönskade programmets mapp till papperskorgen. Om programmet installerades av en installerare kan det även nu vara lämpligt att ta installations- programmet till hjälp.
Sannolikheten är stor att programmet spridit ut ett antal filer till höger och vänster, och en avinstallation får bort med än bara programmappen. För att avinstallera behöver du dock installationsprogrammet, och hur ofta har man kvar det? Därmed finns två möjligheter: Nummer ett: Tanka hem programmet på nytt, och använd den nya installeraren för att avinstallera. Nummer två: manuell rensning.
Att ta bort ett program manuellt är inte speciellt svårt, men det gäller att hålla tungan rätt i mun så man inte slänger fel filer. Jobbet underlättas dock av att det finns ett begränsat antal ställen som måste genomsökas. Så gör du:

Spotlight
Gör en Spotlightsökning på programmets namn. Redan här hittar du ofta de allra flesta filer, och kan från sökfönstret se till att de hamnar i soptunnan.


Titta i alla hörn
Om du inte är helt säker på att du fick bort allt i förra steget kan du gå igenom ett antal gömmor manuellt. Kolla i följande mappar:
1. Hårddisk/Program/ (Programmappen i OS X)
2. Bibliotek/Application Support/ (Här hamnar olika stödfiler)
3. Bibliotek/Preferences/ och motsvarande mapp i din hemmapp, det vill säga
4. Användare/dittnamn/Bibliotek/Preferences/ (Inställningar du gör i pro


Systemet
Vissa program installerar även komponenter i Systeminställningar. Vill du bli kvitt dessa öppnar du Systeminställningar, ctrl-klickar på den oönskade panelen och väljer Ta bort inställningspanelen.


Ta bort autostart
Om programmet är av typen som jobbar i bakgrunden ska det i regel starta automatiskt när datorn slås på. För att ta bort en sådan autostart går du in i: Systeminställningar->Konton->Startobjekt, markerar programmet som ska bort och klickar på minustecknet eller backsteg.


Har du ett program som ofta hänger sig utan att du gjort något speciellt? Ibland kan inställningsfilen bli trasig med den följden att programmet blir instabilt. Om det är orsaken behöver man inte installera om programmet, det räcker med att slänga den korrupta filen. Avsluta programmet, leta rätt på .plist-filen i Bibliotek/Preferences/ eller Användare/dittnamn/Bibliotek/Preferences/ och kasta den i papperskorgen. När du sedan startar programmet kommer alla dina egna inställningar att vara borta, men förhoppningsvis problemen också.


En vanlig fråga bland nya användare handlar om typsnitt. Var finns de och hur är de egentligen ordnade?
Frågan är befogad: i tidigare versioner av MacOS fanns det en tydlig typsnittsmapp där allt låg samlat. I OS X finns inte mindre än sex möjliga ställen! Som tur är finns en vettig (om än kanske onödigt komplex) struktur bakom det hela:

Adobe kan krångla
En del program, främst från Adobe, envisas med att ha egna typsnittsmappar. Rätt dumt, eftersom det bara komplicerar för dig om du vill använda dessa typsnitt i andra program också. Dessa mappar ligger antingen direkt i programmappen, eller i en mapp i en Application Support-mapp i någon av Biblioteksmapparna.


Dina egna typsnitt
Mappen Användare/dittnamn/Bibliotek/Fonts är din personliga typsnittsmapp. Typsnitt du lägger här kan bara nås från ditt konto, och används följaktligen av Typsnittsbok när du väljer det alternativet. Så varför undanhålla de andra användarna dina typsnitt? En anledning kan vara att du jobbar med stora typsnittssamlingar med hundratals fonter, och vill bespara de andra användarna mödan att bläddra igenom tio meter typsnittsmeny varje gång de vill ändra Arial till Times i ett brev.


Allas typsnitt
I mappen Bibliotek/Fonts/ lägger du typsnitt som ska vara tillgängliga för alla användare av datorn. Allt som läggs här kan alltså nås från alla konton på datorn, och här rekommenderar vi dig att lägga nya typsnitt, om du gör det manuellt. Det är också den här mappen som används när du väljer att installera typsnitt via programmet Typsnittsbok, och anger »installera för alla användare på datorn«. Admininstratörsbehörighet krävs.



Ytterligare typsnitt
Om du kör serverversionen av OSX har du ytterligare en mapp: Nätverk/Bibliotek/Fonts. Typsnitten här kan användas av alla datorer som använder servern för nätverksstart, men som vanlig användare kan du helt ignorera den här mappen.


Systemtypsnitten
I mappen System/Bibliotek/Fonts/ ligger systemtypsnitten, det vill säga de som behövs av operativsystemet. Med andra ord ska du aldrig slänga något typsnitt som ligger här, och det finns ingen anledning att lägga till några heller.


Urgamla typsnitt
Om du installerat Classic på din Mac, det vill säga en systemmapp med OS 9, har du en mapp till. Den ligger alltså i Systemmappen och heter Fonts eller Typsnitt. Det här är den enda typsnittsmappen som OS 9 har tillgång till.Allt du lägger här kan användas av OS X.



När du öppnar ett program i OS X kommer det att leta efter typsnitt enligt ordningen ovan. Det första typsnittet som påträffas är det som används, vilket innebär att om du har två versioner av ett typsnitt med samma namn kommer endast en att användas. Adobe komplicerar dock saker och ting återigen, då företagets program använder en egen typsnittsteknik som inte följer reglerna. Om du har flera typsnitt med samma namn installerade kan du ibland få upp en version i Photoshop och en annan i InDesign...

En del har klagat på att det finns så många olika typsnittsformat, och det gör det ju. I OS 9 och tidigare fick man ibland leta efter fungerande True Type-versioner, men OS X tuggar i sig det mesta utan att knota. Till och med Adobes ökända Multiple Master-format fungerar någorlunda – du kan använda befintliga, men inte skapa nya. I och för sig är det ett akademiskt problem, då Adobe redan lagt ner eländet.
Format som kan användas i OS X:
  • OpenType (Mac- & windowsformat)
  • PostScript Typ 1 (endast Macformat)
  • PostScript MM (endast Macformat)
  • TrueType (Mac- & windowsformat)
  • dFont (ett slags modifierad TrueType, endast Macformat)

För att hantera typsnitt används lämpligen programmet Typsnittsbok (finns i Programmappen). Programmet är tämligen självförklarande, och hjälper dig att installera, radera och ordna typsnitten i behändiga grupper.

Är ni flera som använder datorn rekommenderar vi att gå in i inställningarna och ange Dator som förvald installationsplats. Då placeras alla nya typsnitt enligt punkt 3 ovan


Typsnittsbok är ett enkelt program, på gott och ont. Om du har en enorm samling typsnitt och särskilda behov, kanske vill du endast att vissa typsnitt ska vara aktiva i vissa program, bör du snegla på ett mer avancerat alternativ. De populäraste programmen är Extensis Suitcase (www.extensis.com/suitcase), gratisverktyget Linotype Font Explorer (www.linotype.com/fontexplorerX) från det välkända typsnittshuset med samma namn samt avancerade Font Agent Pro (www.insidersoftware.com).


Som du säkert redan märkt är OS X en fena på pdf-formatet. Pdf står för Portable Document Format, och innehåller såväl text som bilder.
En stor fördel med pdf är att dokumentet ser ut precis som den som skapade tänkte sig: om du skickar ett textdokument till någon som inte har samma typsnitt som du kommer texten att visas med ett annat typsnitt. Om du skickar en pdf, kan du baka in typsnittet så att allt visas likadant, oberoende av vad mottagaren har för dator eller program. Pdf-formatet är egentligen rätt komplicerat då man kan skapa tryckfärdiga pdf-er med massor av inställningar, men för »hemmabruk« är det superlätt att skapa egna filer. Det bästa är att OS X redan innehåller allt du behöver.

Så skapar du en pdf-fil
Börja med att öppna dokumentet som du vill spara som en pdf-fil. Välj därefter Arkiv > Skriv ut. I dialogrutan som öppnas finns en PDF-knapp, när du klickar på den får du en undermeny med alternativ:
 
  •  Spara som PDF sparar filen som en så kallad »digital master«-fil. Alla bilder sparas med full kvalitet och högsta upplösning, och filen innehåller alla typsnitt som används.
  • Komprimera PDF skapar en mindre fil, som är behändigare att till exempel skicka med e-post. Nackdelen är att bilderna komprimeras, och får alltså sämre kvalitet. Detta blir extra tydligt om dokumentet skrivs ut.
  •  Kryptera PDF skapar en lösenordskyddad fil. Du anger ett lösenord, och den som vill öppna filen måste skriva in det.
  •  Spara PDF som PostScript ger dig en PostScript Nivå 2-fil med formatet ASCII. Om du har behov av det här formatet vet du också vad du ska ha det till, vi andra hoppar vidare.
  •  Spara som PDF-X sparar en pdf-fil med extra information som används inom tryckbranschen. Om din pdf ska tryckas av ett riktigt tryckeri är detta alltså alternativet för dig.

Så tittar du på pdf-filer
Om du vill titta på och skriva ut en pdf-fil kan du använda programmet Förhandsvisning. Det är ett enkelt, smidigt och snabbt program när det kommer till pdf-visning, men enkelheten är också en nackdel. En del myndigheter har till exempel blanketter för nedladdning i pdf-format, och då finns speciella fält där text kan fyllas i (på datorn alltså). Dessa fungerar inte i Förhandsvisning, utan du får nöja dig med att skriva ut dokumentet och sedan fylla i det med valfri Bic-penna från skrivbordslådan.

Om detta analoga tillvägagångssätt framkallar obehag kan vi i stället tipsa om Adobe Reader, som är en mini- och gratisversion av pdf-verktyget framför andra, Acrobat. Du hittar Adobe Reader på www.adobe.com/se/products/reader/. Tyvärr är Reader inte det kvickaste av program; användarupplevelsen påminner ibland om att vada i stelnande tjära. Men funktionerna finns där.

Snabbare pdf-visning
Om du installerar Adobe Reader kan du även välja att installera en liten plugg som ger dig möjligheten att titta på pdf-filer direkt i Safari, utan att alltså behöva ladda hem dem först. Gör inte det, utan gå till www.schubert-it.com/pluginpdf och tanka hem pluggen PDF Browser Plugin. Snabbare, snyggare och bättre på alla sätt och vis. Från och med OS X 10.4 har Safari stöd för visning av pdf-filer även utan hjälp, men den visningen är milt sagt simpel, så även här rekommenderas pluggen ovan. Om du vill hämta hem en pdf-fil på det gamla hederliga sättet är det bara att alt-klicka på länken så öppnas den inte.


Apples egna webbläsare är snabb och bra, men inte bäst. Många använder ändå Safari på grund av enkelheten, och kanske främst eftersom det bara finns där, färdigt att använda. Om du vill använda Safari ser vi inga problem med det, men gör oss alla en tjänst och fixa till inställningarna så att webbläsaren blir dräglig att använda!


Visa statusraden
En till, i våra ögon, oumbärlig detalj. Webben är full av länkar, men hur vet du var länken leder? Jo, det räcker att nudda länken med muspekaren så visas adressen i statusfältet, längs ner i fönstret.

Fast då måste det vara aktiverat, och av någon anledning har Apple bestämt att det är något du för göra själv. Tryck på shift-kommando-7 (eller Innehåll->Visa statusfältet om du föredrar det) så är saken biff.

Aktivera flikar
Det är helt obegripligt att Apple inte låter denna funktion vara på från början. För dig som inte känner till flikar är det alltså möjligheten att ha flera webbsidor öppna samtidigt i samma webbläsarfönster, och bläddra mellan dem genom att klicka på rätt flik. Inställningar->Flikar->Aktivera fliksurfning.

Ändra startsida
Varje gång du startar Safari eller öppnar ett nytt fönster kommer du till någon skum sida hos Apple. Varför det? Jo, tydligen anser de att du gillar att hamna där varje gång du startar Safari eller öppnar ett nytt fönster. Vi vet förstås bättre: Gå till Inställningar->Allmänt och fyll i www.macworld.se i stället, så blir det rätt!

Aktivera debugmenyn
Det här är egentligen lite överkurs, men nog så användbart. Vissa sajter har fått för sig att Macanvändare är en jobbig skara i allmänhet, och Safarisurfare i synnerhet. För att hålla detta patrask borta, resonerar de, är det bäst att artigt »förklara« att sajten inte fungerar optimalt på Mac, att man givetvis jobbar stenhårt på problemet, det kommer förstås ta lite tid och så vidare. Hela förfarandet har stora likheter med den procedur som många får nöjet att uppleva i (eller snarare utanför) vissa krogar i Stockholm. Silikon, brylcreme och indianpuder må funka i stan, men på webben behövs andra verktyg. Debugmenyn låter dig helt enkelt ställa om så att Safari identifierar sig som en annan webbläsare, förslagsvis Internet Explorer, och därmed blir insläppt på fler ställen.

För att aktivera, skriv: % defaults write com.
apple.Safari IncludeDebugMenu 1 i Terminalen. Om du vill stänga av den igen, byt ut ettan i slutet på kommandot mot en nolla.


Om du börjar känna dig hemma på Macen och inte är rädd för att testa något nytt, kan vi fresta med en annan webbläsare? Här är tre alternativ:

Firefox
Uppstickaren har mognat, och är idag en kompetent webbläsare med massor av finesser. Inte snyggast, men stabil, snabb och pålitlig.

Camino
Webbläsaren som satsar på att vara snabbast och snyggast. Om utvecklarna lyckats får du avgöra själv, vi konstaterar bara att det är en skön webbläsare med mycket Mackänsla.

Omniweb
En gång i tiden den överlägset bästa webbläsaren till OS X, men är inte alls lika populär idag. Har flera häftiga funktioner som ingen annan har, men kostar pengar.