Av
Den sjätte juni 2005 var Sveriges nationaldag för första gången en röd dag. Men i Cupertino, långt västerut, var en betydligt större förändring på gång. Dessutom en som skulle visa sig ge Apple en ordentlig knuff mot att bli världens högst värderade företag.
Apples utvecklarkonferenser omges alltid av rykten, men den här gången var det värre än vanligt. I månader hade rykten om en övergång till Intel cirkulerat på nätet. Anonyma källor berättade om hemliga möten mellan toppchefer och en del påstod sig ha sett Macar med Pentiumprocessorer.
Trots alla signaler var många skeptiska till de obekräftade uppgifterna. Ännu dagen före det officiella uttalandet vägrade till exempel Applefanatikern John Gruber att tro på uppgifterna. Det fanns enligt honom ingen rimlig orsak till en sådan övergång.
Men han, och många andra, hade fel. Efter år av att höja Powerpc:n till skyarna var det över. Framtiden låg hos Intel. Tiden där Apple gjorde reklamfilmer med Pentiumbestyckade sniglar var förbi. Tårar rann nedför många kinder världen över.
Förvånade alla
Apples användare var minst sagt förvånade. Efter att i alla år ha fått höra hur mycket bättre Powerpc:n var skulle de nu acceptera att Intel faktiskt var bättre. Det var inte enkelt.
I efterhand är det lätt att konstatera att övergången var ett klokt val. Men det var verkligen inte självklart när det hände. Det fanns röster som varnade Apple för att riskera allting som de lyckats skapa med
iPodarna och de nya Macarna. Detta trots att de faktiskt lyckats väldigt väl med en liknande övergång från 68k till Powerpc.
Bland argumenten hördes bland annat att Apple nu skulle tvingas kriga med pc-tillverkare på en marknad där marginalerna var rakbladstunna. Med Powerpc:n gick det att hänvisa till den annorlunda arkitekturen och på så sätt ta högre priser. Nu skulle komponenterna bli desamma som hos Dell. Vid en prisjämförelse var Apple dömt att förlora.
Försäljningen av Macar sköt i väg nästan omedelbart efter att Intelmaskinerna lanserats. Det är en trend som fortsätter hela vägen till i dag.
Vidare påtalade många att det var ekonomiskt dåraktigt att presentera övergången så tidigt. Risken fanns att användare helt enkelt skulle vänta in den nya plattformen, vilket skulle få försäljningen av existerande maskiner att gå i botten. Så hade bland annat datorföretaget Osborn drivits i konkurs många år tidigare.
Tog stora risker
Fast det absolut främsta hotet var att utvecklarna skulle packa ihop och lämna Apple. Apples begränsade marknadsandel gjorde det svårt för bolag att tjäna pengar på OS X-program redan som det var. Om plattformen splittrades kanske användarna skulle bli ännu färre.
Allt det här var verkliga risker. Ett enda misstag skulle kunna slå tillbaka mot företaget. Detta i en tid då iPhonen ännu var åratal bort och datorerna var livsviktiga för kassan.
Inte tillräckligt bra
Så varför gick Apple vidare med övergången när det fanns så mycket som talade emot? Som så ofta var det inte ett enda skäl som tvingade fram beslutet.
Det mest uppenbara var att G4:orna och G5:orna helt enkelt inte var bra nog. Apple fick använda allt mer fluffig marknadsföring för att prata bort specifikationer. Inte heller fanns det något vid horisonten som talade för att de skulle kunna hänga med i Intels snabbare utvecklingstakt.
Rosetta i OS X fick sitt namn efter en sten som hittades i Egypten. Tack vare den kunde forskare knäcka gåtan med hieroglyferna. Också hos Apple löste den översättningsproblem.
När Apple tog beslutet fanns det två tillverkare av Powerpc-processorer. Huvudleverantören var IBM. Denna gigant levererade de kraftfullaste kretsarna i familjen och erbjöd godkända prestanda.
Tyvärr var detta inte bra nog. Användarna hade vant sig vid att mäta fart i megahertz och där låg IBM efter. De utlovade tregigahertzarna hade inte dykt upp ännu ett år efter utlovad leverans.
Hopplöst för bärbara
Problemet med de kretsar som fanns att tillgå var hettan. Eftersom prestanda varit huvudmålet hade IBM inte fokuserat lika mycket på energiutnyttjandet. Detta gjorde processorerna hopplösa för bärbara datorer.
Till Powerbookarna var det i stället Freescale, en avknoppning från Motorola, som levererade hjärnan. De var allt annat än toppresterande. Detta var allvarligt i en tid när bärbara datorer passerade stationära i försäljningen.
Samtidigt erbjöd Intel en tydlig väg framåt med sina flerkärniga processorer. Dessutom var den bärbara varianten både strömsnål och kraftfull, trots avsaknaden av Altivec- eller riscmagi.
Prestanda var alltså viktigt, men lika viktigt var att Apple inte ville betala mer för processorer än konkurrenterna. De insåg att ett alltför stort prisglapp inte skulle fungera för en större expansion. Med Intels kretsar skulle de ha samma tillverkningskostnad som Dell och HP.
IBM var för dyra
IBM kunde inte matcha Intels prislapp. Eftersom marknaden för IBM:s kretsar var mycket liten blev utvecklingskostnaden skyhög, räknat per enhet. Denna situation blev inte bättre av att Freescale tog en bit av den lilla kakan. Intel, däremot, hade en helt annan takt på sina maskiner.
Mycket talar alltså för att det var IBM:s oförmåga som drev på övergången till Intel. Men det finns motargument mot infallsvinklarna ovan.
På processorsidan var bilden inte helt tydlig. En månad efter utvecklarkonferensen presenterade IBM en processor för bärbara datorer, 970fx. Den var redo att ta sig an Intels alternativ och Apple borde ha känt till den.
En cirkel med ett streck över. Det är vad du ser om du har applikationer anpassade för Powerpc på Lion eller Mountain Lion. Bakåtkompatibiliteten är nu borta.
Även penningfrågan var på väg att lösa sig. Den nuvarande generationen spelkonsoler var alla på väg ut under 2005. Samtliga
– Microsoft Xbox, Sony Playstation 3 och Nintendo Wii – hade Powerpc under skalet. Det skulle få upp tillverkningstakten.
Det lämnar ett starkt argument öppet. I och med övergången till Intel öppnade Apple nämligen upp för en sak till. Windows. Detta skulle visa sig vara ett lysande argument i framtida marknadsföring. Ett smart sätt att locka över osäkra konsumenter.
Apples utvecklarkonferenser omges alltid av rykten, men den här gången var det värre än vanligt. I månader hade rykten om en övergång till Intel cirkulerat på nätet. Anonyma källor berättade om hemliga möten mellan toppchefer och en del påstod sig ha sett Macar med Pentiumprocessorer.
Trots alla signaler var många skeptiska till de obekräftade uppgifterna. Ännu dagen före det officiella uttalandet vägrade till exempel Applefanatikern John Gruber att tro på uppgifterna. Det fanns enligt honom ingen rimlig orsak till en sådan övergång.
Men han, och många andra, hade fel. Efter år av att höja Powerpc:n till skyarna var det över. Framtiden låg hos Intel. Tiden där Apple gjorde reklamfilmer med Pentiumbestyckade sniglar var förbi. Tårar rann nedför många kinder världen över.
Förvånade alla
Apples användare var minst sagt förvånade. Efter att i alla år ha fått höra hur mycket bättre Powerpc:n var skulle de nu acceptera att Intel faktiskt var bättre. Det var inte enkelt.
I efterhand är det lätt att konstatera att övergången var ett klokt val. Men det var verkligen inte självklart när det hände. Det fanns röster som varnade Apple för att riskera allting som de lyckats skapa med
iPodarna och de nya Macarna. Detta trots att de faktiskt lyckats väldigt väl med en liknande övergång från 68k till Powerpc.
Bland argumenten hördes bland annat att Apple nu skulle tvingas kriga med pc-tillverkare på en marknad där marginalerna var rakbladstunna. Med Powerpc:n gick det att hänvisa till den annorlunda arkitekturen och på så sätt ta högre priser. Nu skulle komponenterna bli desamma som hos Dell. Vid en prisjämförelse var Apple dömt att förlora.
Försäljningen av Macar sköt i väg nästan omedelbart efter att Intelmaskinerna lanserats. Det är en trend som fortsätter hela vägen till i dag.
Vidare påtalade många att det var ekonomiskt dåraktigt att presentera övergången så tidigt. Risken fanns att användare helt enkelt skulle vänta in den nya plattformen, vilket skulle få försäljningen av existerande maskiner att gå i botten. Så hade bland annat datorföretaget Osborn drivits i konkurs många år tidigare.
Tog stora risker
Fast det absolut främsta hotet var att utvecklarna skulle packa ihop och lämna Apple. Apples begränsade marknadsandel gjorde det svårt för bolag att tjäna pengar på OS X-program redan som det var. Om plattformen splittrades kanske användarna skulle bli ännu färre.
Allt det här var verkliga risker. Ett enda misstag skulle kunna slå tillbaka mot företaget. Detta i en tid då iPhonen ännu var åratal bort och datorerna var livsviktiga för kassan.
Inte tillräckligt bra
Så varför gick Apple vidare med övergången när det fanns så mycket som talade emot? Som så ofta var det inte ett enda skäl som tvingade fram beslutet.
Det mest uppenbara var att G4:orna och G5:orna helt enkelt inte var bra nog. Apple fick använda allt mer fluffig marknadsföring för att prata bort specifikationer. Inte heller fanns det något vid horisonten som talade för att de skulle kunna hänga med i Intels snabbare utvecklingstakt.
Rosetta i OS X fick sitt namn efter en sten som hittades i Egypten. Tack vare den kunde forskare knäcka gåtan med hieroglyferna. Också hos Apple löste den översättningsproblem.
När Apple tog beslutet fanns det två tillverkare av Powerpc-processorer. Huvudleverantören var IBM. Denna gigant levererade de kraftfullaste kretsarna i familjen och erbjöd godkända prestanda.
Tyvärr var detta inte bra nog. Användarna hade vant sig vid att mäta fart i megahertz och där låg IBM efter. De utlovade tregigahertzarna hade inte dykt upp ännu ett år efter utlovad leverans.
Hopplöst för bärbara
Problemet med de kretsar som fanns att tillgå var hettan. Eftersom prestanda varit huvudmålet hade IBM inte fokuserat lika mycket på energiutnyttjandet. Detta gjorde processorerna hopplösa för bärbara datorer.
Till Powerbookarna var det i stället Freescale, en avknoppning från Motorola, som levererade hjärnan. De var allt annat än toppresterande. Detta var allvarligt i en tid när bärbara datorer passerade stationära i försäljningen.
Samtidigt erbjöd Intel en tydlig väg framåt med sina flerkärniga processorer. Dessutom var den bärbara varianten både strömsnål och kraftfull, trots avsaknaden av Altivec- eller riscmagi.
Prestanda var alltså viktigt, men lika viktigt var att Apple inte ville betala mer för processorer än konkurrenterna. De insåg att ett alltför stort prisglapp inte skulle fungera för en större expansion. Med Intels kretsar skulle de ha samma tillverkningskostnad som Dell och HP.
IBM var för dyra
IBM kunde inte matcha Intels prislapp. Eftersom marknaden för IBM:s kretsar var mycket liten blev utvecklingskostnaden skyhög, räknat per enhet. Denna situation blev inte bättre av att Freescale tog en bit av den lilla kakan. Intel, däremot, hade en helt annan takt på sina maskiner.
Mycket talar alltså för att det var IBM:s oförmåga som drev på övergången till Intel. Men det finns motargument mot infallsvinklarna ovan.
På processorsidan var bilden inte helt tydlig. En månad efter utvecklarkonferensen presenterade IBM en processor för bärbara datorer, 970fx. Den var redo att ta sig an Intels alternativ och Apple borde ha känt till den.
En cirkel med ett streck över. Det är vad du ser om du har applikationer anpassade för Powerpc på Lion eller Mountain Lion. Bakåtkompatibiliteten är nu borta.
Även penningfrågan var på väg att lösa sig. Den nuvarande generationen spelkonsoler var alla på väg ut under 2005. Samtliga
– Microsoft Xbox, Sony Playstation 3 och Nintendo Wii – hade Powerpc under skalet. Det skulle få upp tillverkningstakten.
Det lämnar ett starkt argument öppet. I och med övergången till Intel öppnade Apple nämligen upp för en sak till. Windows. Detta skulle visa sig vara ett lysande argument i framtida marknadsföring. Ett smart sätt att locka över osäkra konsumenter.
Sida 1 / 3
