Simpsons-skaparen jobbade för Apple
Det första avsnittet av The Simpsons visades i december 1989. Innan tv-serien blev en världssuccé arbetade Simpsons-skaparen Matt Groening som frilansillustratör. Några månader före premiären gjorde han ett jobb för Apple.
I ett reklamblad för studenter varvas Groenings illustrationer med reklamtexter för Mac. Broschyren presenterar nio olika studentkaraktärer med en skämtsam ton, tecknade i Groenings säregna stil. Det här är inte den enda kopplingen mellan Apple och The Simpsons. Steve Jobs har parodierats i tv-serien, och hans syster Mona Simpson (jo, hon heter faktiskt det) var gift med Simpsons-författaren Richard Appel (japp, ”Appel”).
Så stäm mig!
I början av 90-talet arbetade ingenjören Jim Reekes med ljuden till Apples System 7. Under samma period låg Apple i en rättslig namndispyt med Beatles skivbolag Apple Corps., och de var därför försiktiga med all musikförknippad verksamhet.
Detta fick Reekes uppleva när han döpte ett av systemets pipljud till ”Chime”. Alltför musikaliskt, tyckte juristerna, som bad honom byta namnet. Reekes blev irriterad och föreslog i stället namnet ”Let it Beep”, som en känga till popgruppen. En kollega menade att han aldrig skulle komma undan med förslaget. ”So sue me” (så stäm mig), svarade Reekes. Då kom nästa snilleblixt: Reekes döpte pipet till det homofona ”Sosumi”, och ljudet finns kvar i alla Macar under samma namn än i dag.
Ursprunget till Jobs verklighetsförvrängning
Steve Jobs legendariska ”Reality Distortion Field” kommer från hans förmåga att övertyga andra om fullkomligt orimliga planer. Andy Hertzfeld som arbetade med att utveckla den första Macen har berättat om uttryckets ursprung. Enligt Hertzfeld ville Jobs att Macens mjukvara skulle vara färdig redan efter tio månaders arbete.
Utvecklarna visste att det var hopplöst optimistiskt, men Jobs trodde så stenhårt på schemat att de ändå lät sig övertygas. En kollega till Hertzfeld tog namnet på förmågan från ett Star Trek-avsnitt. Uttrycket följde Jobs genom karriären och användes även om hans vana att förkasta andras idéer för att senare presentera dem som sina egna.
”Måste jag kissa på skrivbordet?”
Steve Jobs övertalningsförmåga var legendarisk, och det var därför svårt att avsluta sin anställning på Apple om Jobs ville att den anställda skulle stanna. Apple-räven Andy Hertzfeld har skrivit om kollegornas strategier inför samtalet med Jobs. Den mest extrema planen kom från ingenjören Burrell Smith. Den gick ut på att gå in på Jobs kontor, dra ned byxorna, och kissa på skrivbordet.
En tid senare skulle Smith sluta på Apple. När det var dags för samtalet möttes han av en leende Jobs. ”Ska du verkligen göra det?” frågade Jobs, som hade hört talas om strategin. Smith vek sig inte. ”Måste jag?” frågade han. ”Jag gör det om jag måste.” I slutänden fick dock Smith sluta – utan att genomföra sin plan.
Den mystiske Mister Macintosh
Små dolda överraskningar i ett program eller system brukar kallas för påskägg. Dessa utgör en långlivad tradition inom programmeringen och brukar ta formen av gömda meddelanden eller interna skämt som kan kräva en hel del letande för att upptäckas. På Macen har det funnits flera, men idén till påskägget Mister Macintosh kom från självaste Steve Jobs.
Året var 1982, och Jobs idé var att en mystisk liten man skulle bo i varje Mac. Figuren skulle dyka upp på skärmen med oregelbundna mellanrum, synas i några sekunder, vinka och försvinna igen. Men i början av 80-talet var lagringsutrymme en bristvara och Mister Macintosh fick stryka på foten till förmån för annat innehåll.
HP dissade Wozniak
1976 var Apple ett purfärskt företag. Steve Jobs och Steve Wozniak hade hunnit sälja några exemplar av sin första dator Apple I, och Wozniak hade nyss färdigställt uppföljaren Apple II.
Vid den tiden arbetade Wozniak fortfarande på HP, där han utvecklade miniräknare. Han hade vid flera tillfällen erbjudit sitt datorkunnande åt cheferna på HP och han hade dessutom visat upp en Apple II på arbetsplatsen. HP avböjde dock Wozniaks propåer och påbörjade utvecklingen av en liknande dator utan den unge ingenjören.
När Wozniak fick nys om saken frågade han återigen om han fick delta i arbetet, och fick ännu en gång nobben. Strax därefter lämnade Wozniak HP, och hans Apple II såldes i miljontals exemplar genom åren.
Styrelsen hatade reklamklassikern
Den första Macen lanserades med en reklamfilm i regi av Ridley Scott där en släggförsedd kvinna i röda hotpants gör revolution mot en grå och likriktad massa. ”1984 kommer inte att bli som 1984”, bedyrar Apple i den George Orwell-flörtande reklamen.
För ändamålet hade Apple köpt svindyr tv-tid under sportevenemanget Superbowl, och den stora utgiften innebar att styrelsen skulle godkänna filmen. Den hoppfulle Steve Jobs var stolt över verket, men styrelsemedlemmarna hatade filmen. En av dem menade att det var den sämsta reklamfilm han sett. Trots sågningen gick filmen under Superbowl och den i dag klassiska reklamsnutten fick stor medial uppmärksamhet och vann ett flertal utmärkelser.
