Åsikterna gick isär, och Apple själv sa ingenting alls. För många åskådare framstod säkert debatten som både påbörjad och avslutad under den svenska vintern, men diskussionen kring App Store-censuren är lika gammal som den digitala butiken, och den pågår än i dag.

Den svenska filmcensuren hann fylla 100 år innan den gick i graven den 1 januari i år. Men även om staten nu har slutat bekymra sig över vuxna människors medievanor syns nya moln på den svenska censurhimlen. I dag är det de amerikanska teknikjättarna – med Apple i spetsen – som har axlat uppgiften att skärskåda det material som passerar genom deras digitala rum.

Med sina regler och riktlinjer för App Store-utvecklare har Apple hindrat otaliga appar från att nå din telefonskärm. Sex, våld, religionskritik och satir är alla ämnen som lever farligt i Apples strävan efter en rumsren app-butik.

Yttrandefrihet?
De debattörer som går till försvar för Apple-censuren har påpekat att företaget är en privat aktör, och därför har rätten att refusera det material som ska säljas i App Store. Den yttrandefrihet som ofta åberopas i frågan gäller bara i offentligheten – och alltså inte på privat­ägda Apples egen bakgård. Dessutom är det naturligtvis helt valfritt att både utveckla och köpa appar till Apples enheter. Om skon inte passar kan man alltid satsa på någon av konkurrenterna i stället.

Med dessa resonemang skulle diskussionen kunna vara över, men Apples restriktiva hållning i kombination med App Stores starka position har lett till högröstad kritik av företagets censurvilja. På den gryende app-marknaden sätter den största aktören spelreglerna för en ny form av mediedistribution, och med restriktiva riktlinjer följer ett fattigare medie­innehåll, menar kritikerna. Att Apple har ­juridisk rätt att refusera appar gör alltså inte diskussionen mindre relevant.

Vad är det då som har skapat sådant rabalder? Under App Stores första år var det svårt för app-utvecklarna att veta vad som skulle godkännas för publicering i butiken. Utvecklarna hänvisades till en punkt i avtalet med Apple som förklarar att appar som enligt Apples ”rimliga bedömning” kan vara olämpliga på grund av obscent, pornografiskt eller nedsättande innehåll kunde leda till refusering.

Det dröjde till september 2010 innan ­Apple slutligen offentliggjorde de interna riktlinjer som används för att bedöma apparnas lämplighet. Det omdebatterade dokumentet kallas App Store Review Guidelines, och är varken särskilt långt eller invecklat. App Store-riktlinjerna är befriade från den knepiga terminologi och snåriga meningsbyggnad som präglar de mer traditionella utvecklaravtalen, och är i stället avsedda som en lättbegriplig guide till App Store-reglerna. Det gör dem dock inte mindre kontroversiella.

Några ögonbrynshöjare finns redan i inledningen till dokumentet. Där förklarar Apple bland annat att de kommer att refusera appar med innehåll som ”går över gränsen”. Vilken gräns som åsyftas är oklart, men Apple menar att de vet när den korsas, ”och det kommer du också att veta”.

Anmärkningsvärt är även stycket där företaget råder refuserade utvecklare att inte kontakta media: ”[…] vi har ett omprövningsråd som du kan överklaga till. Det hjälper aldrig att springa till pressen och smutskasta oss”, skriver Apple.

Dokumentet innehåller därefter 22 överrubriker, varav de flesta avhandlar teknisk funktionalitet. I censursammanhang är sex rubriker särskilt intressanta: ”Personpåhopp”, ”Våld”, ”Anstötligt innehåll”, ”Pornografi”, ”Religion, kultur och etnicitet” samt delar av ”Lagliga krav”.

Jobs och friheten
Varför är Apple så envetna i sin strävan efter en rumsren App Store? En ledtråd till svaret på frågan finns i en brevväxling som fördes en fredagskväll våren 2010 mellan den amerikanske teknikjournalisten Ryan Tate och Apples grundare Steve Jobs.

Tate var förbannad på Apple. Han hade sett en reklamfilm för iPad där Apple kallar sin pekplatta för en ”revolution”. Den beskrivningen gick inte hem hos Tate som hade invändningar mot de begränsningar som Apple hade infört för app-skapare. Den uppretade Tate författade ett argt mejl till Jobs där han påpekade att iPad inte alls har något med revolutioner att göra. ”Revolutioner handlar om frihet”, skrev han. Ett par timmar senare kom svaret från Jobs: ”Japp”, svarade Apple-chefen, ”frihet från program som stjäl privata data. Frihet från program som utarmar ditt batteri. Frihet från porr. Japp, frihet.”

Uttalandet ligger i linje med en tidigare mejl-konversation mellan Jobs och en privatkund där han skrev att ”vi [Apple] anser att vi har en moralisk skyldighet att hålla porren borta från iPhone. Folk som vill ha porr kan köpa en Android-telefon”.

Apple är inte ensamma om sin konservativa inställning till digitalt innehåll. Google-ägda Youtube är snabba på att plocka bort videoklipp som kan anses stötande, och Facebook har uppmärksammats för att radera bilder av både ammande mammor och Zorn-tavlor. Till och med den öppna encyklopedin Wikipedia ­bestämde sig under 2010 för att rensa bort ­bilder som kunde anses pornografiska.

Moralkonservatism eller ej – censuren ­motiveras i grunden av affärsnytta. Apple och de andra teknikföretagen befinner sig i en evig jakt på minsta gemensamma nämnare där allt innehåll ska tolereras av alla användare. Och det är rimligen ingen lätt sak att göra alla nöjda, i synnerhet när man har kunder med vitt skilda preferenser över hela världen. Innehåll som är socialt acceptabelt i Sverige be­höver inte vara acceptabelt i USA. Då är det lättast att rätta sig efter den som skriker högst.

De skandinaviska tidnings-apparna
Här i Sverige började Apple-censuren att diskuteras i samband med det svenska iPad-släppet. Vid årsskiftet 2010-2011 debatterades frågan om Apples inflytande över de svenska medierna intensivt på tidningarnas kultur- och debattsidor. Samtidigt pågick tidningarnas egna arbeten med iPad-appar, ackompanjerade av löften om att deras publicistiska beslut aldrig skulle få påverkas av Apple. I dag har snart sagt varje större svensk dagstidning en egen app, och än så länge tycks censuren ha uteblivit.

Men varför denna rusning till en hårt reglerad plattform? Jo, i grunden handlar tidningarnas suktande efter iPad-upplagor om intäkter. Många sajter har svårt att hitta lönsamhet i betalningsväggar och webb-annonser och söker därför efter nya kanaler som de hoppas ska väcka en betalningsvilja hos läsarna. Om läsarna inte vill betala för sajtinnehåll kanske de i stället kan betala för app-prenumerationer, resonerar medierna.

Anna Serner, vd på branschorganisationen Tidningsutgivarna, bekräftar att tidningarna söker nya intäktsmodeller när vi frågar om tidnings-apparna.

– Våra förhoppningar handlar om att man utvecklar tjänster på nätet som man också kan ta betalt för, vilket man kan göra inom App Stores hägn. Men man kan även gå via andra plattformar.
Till skillnad från det material som tidningarna själva publicerar på nätet gäller dock andra regler när materialet ska ut genom ­Apples App Store. Enligt företagets användaravtal är det Apple, och inte den ansvariga utgivaren, som har det sista ordet gällande app-innehållet. Detta är en stor eftergift för en oberoende redaktion. Vi frågade Anna ­Serner hur hon upplever situationen?

– Vi ser inte att det finns en risk för den svenska tidningsmarknaden. Just nu är de [Apple] väldigt dominerande, men vi tror inte att de kommer vara det i all framtid. Vi tror att konkurrensen från Android och andra tillverkare kommer att öka markant, och att de kommer att utveckla system som utmanar Apple. Däremot är det naturligtvis just nu så att man lider av att det bara finns en kvalificerad App Store-tjänst. 

Hittills har de svenska kontroverserna uteblivit, trots att det enkelt går att hitta artiklar och bilder i tidnings-apparna som strider mot Apples riktlinjer. Annat är det i grannlandet Danmark där en debatt kring förbjudna ­glamourmodeller blossade upp förra året. Den grundade sig i att tidningen Ekstra Bladets iPad-utgåva refuserades på grund av deras återkommande topless-bilder på sidan nio.

Refuseringen rimmade illa med det faktum att iPad-utgåvan av den brittiska tabloiden The Sun redan hade tillåtits där man hittar ­samma lättklädda tradition på sidan tre. Ekstra Bladet accepterade inte beslutet och fick uppbackning av en dansk EU-parlamentariker för att driva frågan vidare. Några månader senare gav Apple med sig. I dag kan användare ladda ner Ekstra Bladets fullständiga utgåva från App Store – inklusive en ocensurerad sida nio.

”En envägsdebatt”
Eftersom de svenska dagstidningarna är förskonade från grannlandets glamourmodeller har den inhemska censurdebatten i stället representerats av ett seriealbum i app-format.

Apple hann aldrig refusera Mats Jonssons självbiografiska seriealbum Hey Princess – ­censuren kom i stället från serieskaparen själv. Efter att ha beskrivit albumets innehåll i ett av Apples utvecklarformulär fick Jonsson veta att appen inte skulle kunna distribueras genom App Store. Beskedet drev honom till självcensur, och i app-versionen av serien döljs nu all nakenhet av gula post it-lappar. Mats Jonsson berättar att tanken med lapparna var att belysa censuren.

– Vi satte dit stora jävla post it-lappar så att det var uppenbart att det är censurerat, och så gjorde vi en lösning där man kan se alla de censurerade bilderna i originalformat på min blogg. Dessutom valde vi att trycka på censuren i pressreleasen när jag släppte appen. Jag måste censurera, men det är lika bra att jag är tydlig och ärlig och låter folk få se de riktiga bilderna och går ut med detta för att förhoppningsvis kunna starta debatt, säger Jonsson.

Mats Jonsson är inte främmande för kontro­verser. Han är en av Sveriges mest namnkunniga serieskapare och har arbetat för flera olika svenska serietidningar. Under sina år i branschen har han hanterat protester i form av namninsamlingar, bojkotter och JK-anmälningar.

– Skillnaden är att det då handlade om Hem & Skola eller enskilda individer som retade sig på det vi gjorde. Men det var gräsrötter i alla fall, och det var dessutom en riktig debatt. Nu är det ett gigantiskt företag som ligger bakom, och som dessutom i princip inte svarar på frågor. Det blir som en envägsdebatt.

Jonsson menar att Apple i egenskap av privat företag får göra vad de vill, men han är bekymrad över deras starka ställning och jämför situationen med ett scenario där Akademibokhandeln plötsligt skulle vägra att sälja böcker med nakenhet.

– Jag tycker att det här är väldigt tråkigt eftersom jag är ett gammalt Apple-fan. Jag älskar dem fortfarande men det börjar bli allt svårare att känna så, säger Jonsson. 

Digital sälklubbning
Debatten handlar inte bara om nakna bröst. Den största app-kategorin i App Store är spel, och där finns många exempel på titlar som har refuserats på oklara grunder – medan snarlikt innehåll har passerat genom nålsögat.

Förra året skickade spelutvecklaren Matt Smyth in sitt spel iSealClub till Apple för godkännande. Som titeln antyder handlar spelet om sälklubbning. Smyth var medveten om ämnets känslighet och skapade därför en ­serietidningsliknande och oblodig grafik för att göra spelet lite snällare. Han såg även till att inga babysälar kunde klubbas. Det räckte inte för Apple som refuserade spelet.

  • Chokladsälar i det refuserade iSaveBabySeals, och pingvin med klubba i det godkända Smack-A-Seal.


Djurrättsorganisationen PETA gladdes åt Apples beslut och skickade små chokladsälar (gjorda av veganchoklad) till Steve Jobs som tack. Smyth ändrade då spelet och skickade in en ny version, iSaveBabySeals, där man skulle rädda babysälarna från zombiechokladsälar. Även den versionen refuserades.

– Min gissning är att det var ett emotionellt beslut av Apple, skriver Smyth i ett mejl när vi frågar honom om hans dust med teknik­jätten.

Smyth fortsätter:

– Med det menar jag att beslutet inte var objektivt, kanske var det någon som inte ­gillade den kanadensiska säljakten. Men hur kan ett spel där man slår poliser och andra människor till döds och ser dem falla till marken i en pöl av blod möta de acceptabla kriterierna, medan ett spel med serietecknade zombiechokladsälar inte är acceptabelt? ­Kanske förstod Apple att chokladzombie­sälarna var en pik mot PETA.

Extra märklig blir historien då ett annat sälklubbningsspel, Smack-A-Seal, finns till försäljning i App Store. Kontroversen har lett till att Smyth genom sin blogg råder iPhone-användare att jailbreaka sina telefoner och använda inofficiella app-butiker för att köpa iSaveBabySeals. Och själv har Matt Smyth gått över till konkurrenten.

– Jag kör en Android-telefon nu, säger han.

Sida 1 / 3

Innehållsförteckning